Milorakel!

Jag ska gå och lägga mig. Milo sover i vaggan, jag hör honom andas. Han gnyr lite, knorrar och suckar. Kanske drömmer han? Drömmer små barn? Jag vet inte. Men jag vet att mitt hjärta slår små frivolter när jag ser honom och jag skulle vilja plocka upp honom och gosa ner honom i sängen hos mig. Bara för att få somna nästipp mot nästipp. Vakna nästipp mot nästipp och sen somna om igen.

Men jag ska inte störa honom. Men jag vill.

Innan han föddes undrade jag hur och om jag verkligen skulle kunna älska ett barn till lika mycket som mina andra två. Jag tänkte en del på det och kände lite oro för hur det skulle bli. Helt i onödan. För det finns kärlek så det räcker och blir över till Milo också.... :)

Älskade lilla Mi-lo-Rakel!
Älskade Elliot!
Älskade Elvira!

Tänka sig, trebarnsmamma! Det kunde man inte tro för några år sen.... Det är inte alltid gulligt, ulligt och pluttinuttigt. Det kan vara skitjobbigt också. Men just nu är det bara alldeles underbart.

Bild från BB