Jag har en inneboende

Sedan januari i år har min kropp invaderats av en liten inkräktare, en stökig rackare som inte tar någon hänsyn till mig och mina vanor. Sparkas och boxas alla tider på dygnet, buffar och bökar... Gör mig ofantligt kissnödig och har även introducerat halsbrännan i mina nattliga rutiner!

Bebis aka lillebror är beräknad till den 10 oktober men han är mer än välkommen liiiite tidigare om det så önskas... Jag är just nu i v 32 och har alltså knappt 9 veckor kvar innan det är dags på riktigt. Att det är en lillebror vet vi "säkert" eftersom vi gjort ett extra 3D UL i Stockholm när jag var i v 27 ungefär. Att båda är nyfikna underlättar vid såna här tillfällen, det finns många åsikter ang att ta reda på kön osv men jag har har valt att göra det vid samtliga mina tre graviditeter och aldrig ångrat mig. Det är upp till var och en att bestämma....

Elvira har en klar åsikt om bröder: de är äckliga och slåss med knivar och svärd... Hon var inte direkt överlycklig när vi meddelade att det inte blev någon lillasyster, nu har hon fått smälta nyheten lite och har vant sig vid tanken.


Att skaffa ett tredje barn var inte direkt självklart för mig även om jag snabbt insåg att när man träffar en mycket yngre kille utan egna barn (som dessutom är extremt barn/familjekär) så har man egentligen bara två möjligheter, gå eller stanna kvar och gör ett barnförsök.


När vi väl bestämt oss för att försöka så gick det så snabbt att det sen tog mig två månader att verkligen fatta att jag var med barn. Andreas säger att jag var i chock och det stämmer nog. Jag trodde att, med min ålder och Andreas historia med testikelcancer, så skulle det ta tid OM det ens skulle fungera alls... Men inte då, 10 minuter senare så var det liksom klart. Med facit i hand så var det naturligtvis det bästa som kunde hända, jag blir ju inte yngre direkt...

Nedan ser ni vårt lilla underverk, ska bli så spännande att se hur han ser ut när han kommer! Nu brottas vi med namnfrågan, för stunden är det Milo Alexander Sollén som gäller!