Framme!

Vi kom fram halv tio igår ungefär, 6,5 timmar i bilen och resan gick förhållandevis bra om man bortser från att "jag är hungrig"-tjatet drog igång redan efter ca 30 minuter.... Vi klarade oss dock med matsäcken och ingen hann svälta ihjäl innan vi kom fram. Jag glömde mitt kaffe hemma och hann bli lite grinig innan Andy räddade dagen och köpte kaffe åt sin surtant på en mack. Ungarna hann plöja igenom 4 filmer, dessa DVD-skärmar är verkligen guld värda. Ett tips till alla som åker mycket bil med barn: KÖP! De glömmer dessutom bort att det är åksjuka. En trevlig bieffekt man får med gratis. Vi lär väl få komplettera med en skärm när Milo blivit lite större.

Milo, ja han sov sig igenom ca 50 % av resan, var tyst och glad 25 % och skrek galet 25%. De sista 25% kändes som 225 % - alla som åkt bil med en skrikande bebis vet vad jag menar... Aldrig har en rastplats legat så långt borta som när bebis skriker. Till slut är man beredd att sälja sin själ för att få tyst på ungen. Nåja, de gick bra tillslut efter några små pauser för mat och lek i baksätet. Jag tillbringade ju hela resan i baksätet mellan E1 och E2:

Fördel: minimerade antalet syskonbråk.
Nackdel: Knäna under örsnibbarna i 6,5 timmar.

På vägen hem sitter Viran i mitten, bråk eller ej.

Det ligger lite mer snö kvar här på backen men i dag visar Norrland återigen upp sig från sin bästa sida, blå himmel och strålande sol! Härligt.

Milo, sin Norrlandsvana trogen, sov från 22.30 fram till 06.15 imorse! Hemma vaknar han minst två gånger per natt och äter! Det måste vara något lugnande i sköljmedlet här uppe? Ner bland lakanen och sen sover han!

Nu frukost. Sen chilla (som Elliot skulle ha sagt)!